Farmor virkade inte ens

I en mångåriga process med ett noggrant blomfrosseri i blyerts som kompass, har jag upptäckt outtalade överförda minnen av flykt, förföljelse, främlingskap och exil hos både min mormor och min farmor. Minnen av trauma som överförs från en generation till nästa i det tysta och osynliga kallas för postminnen. Att arbeta med postminnen är ett arbete som sträcker sig utanför en själv, ut i det kollektiva minnet, som förenar den personliga och den samhällsliga vägen.

Min mormor var judisk flykting från Nazityskland utan att berätta det och farmors husmoderliga omsorger färgades av ett sorgset exiltillstånd efter att hon tvingats lämna finska Karelen under andra världskriget. Deras erfarenheter var en olokaliserad katastrof för mig, en outsagd kontakt med mänsklighetens mörkaste sidor som jag alltsedan jag var barn känt en närhet till utan att känna till dess ursprung. Jag fick kännedom om deras erfarenheter från kriget genom att göra bilder av dem. I text, collage, teckning och installation har jag avtäckt bit för bit av det okända. Arbetet berör hur konsten kan vara avgörande för att förstå sig själv, sin historia och sin samtid. Det upptäcker och slår följe med den röda tråden av nedärvt trauma samtidigt som det vill vara en ruptur i den.

”Farmor virkade inte ens” punkterar myten om ett skyddat Sverige distanserat från effekterna av krig – den tro jag hade som barn på 80-talet. Samtidigt med upptäckten att krigets trauma är högst närvarande i min egen familj har vårt samhälle vaknat upp till en ny slags medvetenhet om krigets närhet och fredens sårbarhet och aktualiserar mitt arbete här och nu!

Klicka på bilderna för att se hela!