”För konstnärer av alla slag är det förvisso det okända, den idé eller form eller berättelse som ännu inte har infunnit sig, som måste upptäckas. Det är konstnärens uppgift att öppna dörrar och släppa in profetior, det okända, det obekanta. Det är där det konstnärliga arbetet har sitt ursprung, även om det okändas ankomst signalerar början på den långa disciplinerade process som går ut på att göra det okända till konstnärens eget”

Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok (2005) s. 9.

Jag arbetar i blyerts, text, collage och installation. Mina arbeten är narrativa men de når till berättelserna på sina egna vägar genom luckor, skarvar och hålrum. Med ett labyrintiskt arbetssätt utforskar jag samband, korrespondenser och ekon. Jag omorganiserar i personliga och kollektiva minnen på mina egna villkor.

Genom reproduktion och förskjutningar av ett fåtal familjefoton; ett kalejdoskopiskt pusslande med fragment, upptäcker och utforskar jag tysta trauman från flykt och exil som ärvts i 3 generationer kvinnor i min släkt. Arbetet står mitt i sin samtid i och med att upptäckten av krigets närhet personligen sker parallellt med samhällets kollektiva rusande krigsmedvetenhet.

Kontrasten mellan idyll och mörker, trygghet och otrygghet, krig och fred, vetskap och ovetskap laddar mina bilder med känslor, tankar och upplevelser som vill omfatta mer än det som är möjligt att ge språk just nu.

Jag arbetar också med vittnesmål från flykt i teckning och social konst i form av publika maratonläsningar och vandringar i tystnad. Under de första månaderna av krigsutbrottet i Ukraina producerade jag en rumsligt gestaltad essä som söker sig fram bland konstnärliga resurser för att hantera det ogreppbara.